Jag skall nu bidra med mitt första blogginlägg. Det är en fantastisk Oktobersol ute och Eddie Vedder sjunger luften varm genom högtalarna. Jag blir nostalgisk i största allmänhet så mina tankar hamnar i det förflutna.

Det är iskalla februari 2008 och jag har tränat Kung Fu i ett halvår. Sex månader av givakt, påhälsning i kör, strikta ställningar och effektiva tekniker. Förra gången var vi ute i vintermörkret och ruschade genom snön på bara fötter och kastade oss till marken och gjorde armhävningar på räkning. Jag börjar känna mig lite häftig.

Dräkten är nyinköpt och mitt ansikte är gravallvarligt. Kung Fu för mig är ett hårt yttre och ett hårt inre. Jag gör allt jag kan för att visa upp just det.

Den här träningen går vi igenom djurstrid. Jag känner till den listiga draken, den stolta tranan och den aggressiva tigern. Jag har härmat dem i smyg när ingen ser. Jag står beredd på coola moves.

Gao-lin som tidigare svingat sablar, rutit som tiger och sparkat av trästörar berättar om ett viktigt hjälpdjur. Jag står förväntansfull och väntar på att höra om björn eller något annat kraftfullt. Kanske något absurt men ändå Kung-Fuigt som skorpion eller fenix.

Gao-lin knycker till lite fjolligt, drar ihop ansiktet till något näpet och visar upp ett par böjda handleder. Han påstår att det är apteknik. Han drar handen genom håret och ser lite busig ut. Jag fattar absolut ingenting, det här är ingenting Kung-Fu-coolt i min värld. När jag fick höra apa tänkte jag gorilla, nu vill Gao-lin att hela gruppen skall förvandlas till herr Nilsson och jag är djupt besviken. Det blir inte bättre av att han vill att vi ska fjumsa runt i lokalen och vara apor, alltså smacka, leka och vara lite allmänt nervösa.

En halvtimme senare har jag begripit syftet med det. Jag har även förstått varför apan är ett effektivt hjälpdjur.

Kung Fu är inte konsten att visa sig stark, det är konsten att använda sig av sin styrka. Det är två skilda saker. Våra ställningar är inte poser. De är anpassade efter skarpa situationer och du kan inte flasha bort en angripare. Om du inte lärt dig skjuta blixtar med ögonen eller utvecklat pansarhud måste du veta hur du skyddar dig och kontrar vid ett eventuellt angrepp. Ibland kanske det måste ske genom fula rörelser och flummiga beteenden.

Om man vill visa upp sina muskler, skina med hela ansiktet och strike a pose så blottar man sig. Blotta sig är en fördel på löpsedlar och i modellvärlden men en klar nackdel i kampkonst. Ju mer man ser av din kropp desto mer har man att träffa. Genom att fladdra med armar, sparka fjortongånger ståendes på en tå och låtsas flyga genom bambuskogar blir du inte Kung-Fu-krigare. Eller för att citera Tao te ching:

”Den som står på tå är inte stadig/ Den som tar stora kliv kan inte hålla takten/ Den som visar upp sig strålar inte/ Den som är egenrättfärdig blir inte respekterad/ Den som skryter blir inte vördad/ Den som prisar sig själv härdar inte ut/ För Tao är dessa människor överflödig skaffning och meninglös handling” (Tao 24, Stefan Stenudds tolkning 1996)

Både Gao-lin och flera Djeu-gao har sagt under nybörjarträningarna att vi måste släppa filmtänket. Alltså inte imitera kampsport på filmduken utan utföra teknikerna effektivt. Jag har vissa dramatiska drag så det är ett problem för mig, men jag inser att vår träning tillåter oss att vara fula. Det är förvisso rätt skönt i den här ytliga tiden att det finns tillflyktsorter där man får släppa all utseendefixering och prestation.

Just nu är Kung Fu något jag lär mig, och det är allt jag behöver göra på träningarna, lära mig. Jag är nybörjare och behöver inte visa mig störst, bäst och vackrast av den enkla anledningen att jag inte är det. Några timmar i veckan jag får vara precis hur ful jag vill och det är skönt.

Tjin!

ordkanon.se