Nostalgi (grekiska nostos, hem, och algos, sjuka) betyder längtan efter ett ofta idealiserat förflutet.

Det är alltid kul att låta folk berätta om hur de upplevde sin förta träning. Jag ber dem ofta berätta och det slog mig att jag ska väl inte vara sämre så jag tänkte berätta om min första träning och hur det kommer sig att jag tränar Kung-Fu.

En torsdag i januari 2002 befann jag mig på kulturföreningen TÅGET för att, likt så många andra kvällar, spela datorspel med några av mina kompisar. Vi hade precis lirat klart en lång omgång av Unreal Tournament och mina kompisar gick ut till fiket för att inhandla lite smått och gott. Jag stannade kvar i rummet och förberedde mig på en ny omgång. När mina vänner kom tillbaka sa de att Emil Andersson, vår dåvarande mattelärare på Engelbrektskolan, höll en kampsportsträning i källaren. De sa att de skulle gå ner och kolla in vad det var för något och de frågade mig om jag ville haka på. Jag hade då tränat en hel del kampsport innan och fann det inte så lockande att slita mig från datorn för att bevittna ännu en kampsport. Mina vänner försvann i alla fall ner i källaren och jag stannade kvar och startade en ny spelomgång själv. Efter ett kort tags spelande fick min dator blåskärm och var tvungen att starta om. Under tiden detta skedde tänkte jag att det kanske vore lika bra att gå ner och kolla till mina kompisar som inte hade kommit tillbaka från källaren än. Jag traskade ner till källaren och öppnade dörren in till det lilla rummet på 30m2 där mina kompisar stod uppradade tillsammans med lite annat löst folk, där ibland en man vid namn Johan Qvist som då jobbade som personlig assistent till en elev på Engelbrekt. Emil välkomnade mig och jag föll in i ledet iförd skor, jeans, t-shirt och en tjock tröja. Vi gick ihop två och två och började med något som heter centrumslag och centrumpareringar. Jag var då 14 år gammal.

Jag har alltid fascinerats av kampsport men jag kan inte säga att jag föll för träningsformen Kung-Fu med en gång. Jag gillade mina vänner och jag gillade Emil så därför fortsatte jag att gå med ner till källaren mellan rundorna av Unreal Tournament på måndag och torsdagskvällar. Tillslut föll mina vänner bort eftersom de spelade både innebandy och fotboll och således inte hade tid för fler fritidsintressen men jag fortsatte att ensam falla in på träningarna. Alltid iförd skor, jeans och tröja. Dock kände jag att det inte var riktigt lika kul utan mina vänner.

För ung för att förstå Johan Qvists skämt och för lat för att engagera mig i träningen blev rutinen svagare och jag skulle till att sluta med något som jag knappt börjat med, men så skedde det ett dödsfall inom familjen som är det värsta som drabbat mig. Jag tappade allt grepp om omvärlden när rutiner som var så självklara försvann. Det fanns dock en rutin som fortfarande var kvar helt oförändrad och det var träningen. Jag sökte mig då till träningen som en fast punkt i tillvaron och jag kände att det fanns något som jag kunde greppa om igen. Jag lät träningen ta en större och större del i mitt liv. Tiden mellan träningsdagarna som hade gått till datorspel blev mer och mer en enda lång förberedelse till träningarna. Jag var ofta ute ensam och sprang längre och längre distanser vilket hjälpte mig att bearbeta mig själv och gav mig bokstavligt talat ett försprång i träningen.

Sedan dess har det funnits många svackor i träningen, vilket är helt naturligt. Man känner att lusten och motivationen inte finns. Man kanske inte fattar vissa poänger riktigt och man struntar i att ta sig till träningen. Men tillslut gör sig anledningarna till varför man började träna påminda igen och man tar sig till träningarna och kommer ur sin svacka. Det är därför viktigt att ha en anledning eller ett mål med sin träning. Det finns såklart lika många anledningar till att träna som det finns människor som tränar.

Små, små val kan ha stor betydelse.

Andréas Sjöblom – chefsinstruktör