MMA eller Mixed martial arts är en sport där man tränar sparkar, slag, kast och markkamp med inriktning på fullkontakt.

Idag kommer det att sändas ett avsnitt om MMA i uppdrag granskning. Programmet kommer inte att vinklas i MMA-sportens fördel, utan snarare provocera fram en diskussion om att MMA-sporten är för våldsam och brutal för att få existera i Sverige. Jag tycker det är lämpligt att författa detta inlägg för att slå hål på några myter som ofta hindrar folk från att utöva kampsport, eller sätter förbud på kampsport.

Vi utövar ju inte MMA? Varför ska vi bry oss om kampsporten MMA får skit?

MMA är ingen kampsport, även om MMA-utövare ofta vill kalla det för kampsport. Du kan inte slå ett MMA-slag eller sparka en MMA-spark, MMA är inte ett kampsystem så som Kung-Fu, karate eller thaiboxning. MMA är endast ett regelverk. Således får folk från alla kampstilar delta i MMA-fighter, oavsett om du tränar Kung-Fu, Sanshou, Karate eller Brottning. Vissa kampstilar kanske har fördelar i MMA-regelverket men alla stilar är fortfarande välkomna. På grund av detta påverkas alla kampstilar av kritiken som MMA får i media, därför borde vi bry oss.

Det ser ju faktiskt rätt brutalt ut, det borde förbjudas!

Man kan säkert tycka att MMA ser brutalt ut och i egenskap av ett fritt land får alla ha sina egna åsikter. Där emot skall man vara medveten om att personliga åsikter inte per automatik är lika med fakta. Att fördöma fullt friska människor som genomgått fysiologiska kontroller och stärkt sin kropp genom disciplinerad träning enbart på grund av att de går upp i en ring och slåss under kontrollerade former må vara en åsikt, men också bevis på ett ytters trångsynt tankesätt.

Men vad är poängen med att skada varandra?

Poängen är inte att skada varandra. Poängen är att vinna en match genom anpassning till de existerade reglerna. Några kanske inte gillar reglerna, men då behöver de heller inte delta i tävlingar som tillämpar MMA-regelverket.

Men ändå, vad är poängen med att slåss?

Vad är poängen med att hoppa ut ur ett flygplan och dra ut en fallskärm? Vad är poängen med att hoppa ut över ett stup med en gummilina kring fötterna? Bevisligen har de alla någon form av poäng, även om inte alla förstår poängerna, annars skulle inte folk syssla med det. Att förbjuda det folk vill göra enbart på moraliska värderingar är farligt. Förbud skall sättas med fakta som fundament, inte personliga värderingar.

Man skadar ju sig bara.

Att förknippa fighting med skador är såklart inte allt för konstigt. Men som sagt så är inte syftet att skada. Därför sker det relativt få skador inom kampsport om man jämför med andra sporter. Fotboll skadade år 1999, 31900 män och kvinnor. Innebandy skadade 7600 män och kvinnor. Vi har också en sport som år 1999 orsakade 9500 skador varav 25% av skadorna är frakturer och 4 dödsfall skedde, det räknas som den farligaste idrotten ur skadesynpunkt och det är ridsport (se källa). Det har förekommit ett (1) dödsfall inom kampsport i Sverige under 40 år och sedan MMA introducerades i Sverige har en (1) knock-out skett i professionella sammanhang. Folk som har bestämt sig för att kampsport är den farligaste sporten att utöva viftar gärna bort fakta och återgår till sina personliga moraliska värderingar och tar de som sanning istället.

Sist vill jag avrunda med en artikel som är undertecknad av *hämtar andan* Anders Carlberg – Vd för Fryshuset (s), Lena Adelsohn Liljeroth – Riksdagsledamot (m), Peter Pedersen – Riksdagsledamot (v), Peter Althin – Riksdagsledamot (kd), Ana Maria Narti – Riksdagsledamot (fp), Mats Söderström – Ordförande för Svenska Thaiboxningsförbundet, Britt Solberg – Särskild utredare för Kampidrott i fokus, George Stankovic – Kommunikationsansvarig för Kampsportsfakta, August Wallén – Ordförande för Kampsortsektionen, Svenska Budo- och Kampsportsförbundet, Marko Ervasti – Chefredaktör för Fighter Magazine. Den publicerades i DN 2006-04-18 01:05. Artikeln heter ”Ridning mycket farligare än kampsporterna” och skrevs förra gången regeringen var inne och rotade i kampsport de inte förstod.

Onsdagen den 22 mars avlämnade regeringen en proposition om ett lagförslag som kan bli avgörande för många kampsporters framtid i Sverige. Att kampsportsutövande i likhet med annan elitidrott ibland kan vara förenat med risker är det få som argumenterar emot. Däremot finns goda skäl att syna det förslag som nu ligger på riksdagens bord i sömmarna. Förslaget innehåller en rad brister och rena faktafel. Går det igenom är den största risken för kampsporten och dess utövare att lagstiftningen missar målet och inte åstadkommer det som var syftet från början.

Sanningen är att kampsporter inte är mer skadedrabbade än många andra idrotter. Snarare gäller det motsatta. Dödsfall förekommer inte och frekvensen av hjärnskador är bevisligen lägre än i etablerade idrotter som exempelvis ishockey och ridsport. Ridsporten drabbas i snitt av fyra dödsfall om året, ändå finns ingen opinion för att förbjuda eller reglera den i motsvarande grad – vari ligger logiken? Svaret är att många har svårt att bortse från idrottens karaktär. Ridsport anses trevlig medan kampsport anses farlig. I båda fallen uppenbarligen på vaga grunder.

Närhelst skadefrekvensen i kampsporter diskuteras urartar det ofta i en debatt om moral. Under täckmanteln att utövarnas säkerhet ska stå i centrum argumenteras för förbud mot det mesta som innehåller moment och tekniker som riktas mot huvudet. Visst kan det låta logiskt, men om skaderisken fått styra skulle flera andra idrotter behöva förbjudas/regleras i konsekvensens namn.
Regeringen slingrar sig och påstår att den endast vill inrikta sig på det man kallar ”farliga och extrema” sporter. Men denna ambition faller alltså platt när man granskar skadestatistiken. I stället sätter sig förbudsförespråkarna, med Bosse Ringholm i spetsen, till doms över vilka idrotter som är bra respektive dåliga för tusentals utövare. Man försvarar sig ofta med argumentet att den breda verksamheten inte påverkas om man ”bara klipper topparna”. Det är naivt, för utan eliten blir det nära nog omöjligt att upprätthålla bredden. För vem vill satsa på en idrott där det är förbjudet att bli bra?

Det är en allvarlig brist att ett lagförslag, som borde vara en saklig analys av risker och rimliga åtgärder för att minimera dem, är så genomsyrat av lösa antaganden och fördomsfulla moraliseranden. Kampmomentet kallas svepande för ”uppsåtlig misshandel”, vissa kampsporter refereras till som våldsbejakande, och ursprungligen lanserades lagförslaget i ett pressmeddelande som ”förbud mot farliga kampsporter”. Åsikten spikades alltså innan argumenten hörts. Vem vill inte förbjuda det som är direkt farligt?

Lagförslagets krav på arrangörer, tävlande och funktionärer vid tävlings- och uppvisningsverksamhet, visar på en grundläggande oförståelse för hur Kampsport-Sverige ser ut och är organiserat. Men det verkliga bekymret är att reglerna som fördelar ansvar i samband med tävlingsmatcher ställer orimliga krav på arrangören, tävlande och funktionärerna. Vid felaktigheter i lämnad information till myndigheten riskerar arrangören böter eller fängelse. Tävlande och funktionärer (dessa kan vara närmare hundra individer vid en normal tävling) måste personligen säkerställa att arrangören har ett giltigt tillstånd annars riskerar även de att straffas enligt lag. Det är givetvis i praktiken ohållbart.

Alla seriösa kampsportare i Sverige har intresse av ett sammanhållet regelverk för att se till att ingen anordnar matcher med bristande säkerhet. Som lagförslaget nu ser ut behöver det åtminstone förbättras i ett par viktiga avseenden:
Lagtexten måste bli mer neutral i tonen. Obelagda påståenden om att vissa idrotter skulle vara ”farliga”, ”extrema” eller ”våldsamma” hör inte hemma i en lagtext.

Regelverket ska inte styra idrotterna på detaljnivå. Sådan reglering ökar snarare riskerna för utövarna samtidigt som den röjer bristande sakkunskap. Kraven på hög säkerhet bör baseras på ett tydligt ramverk, läkarkontroller och noggranna uppföljningar.

Bestämmelserna om ansvar för arrangör, funktionärer och tävlande bör hållas på en realistisk nivå. Om kraven är svåröverblickbara och/eller överdrivet stränga blir det i praktiken omöjligt för ideellt arbetande klubbar och arrangörer att anordna tävlingar.
Kampsportarna själva välkomnar en vettig reglering inte minst för att motverka ett skamfilat rykte som skapats genom olika medier, moraliserande och fördomar. I stället tvingas de nu bekämpa ett lagförslag som motverkar sitt syfte, befäster diskriminering och cementerar en felaktig bild av kampsporten.

Ingen är mer mån om utövarnas säkerhet än de aktiva ledarna och idrottarna inom kampidrottsvärlden. Riksdagens ledamöter bör inse detta och tillhandahålla ett regelverk som snarare underlättar för kampsporten än anta en moraliserande lag som närmast lägger krokben för den.

Andréas Sjöblom – Chefsinstruktör