Kintsugi – zenbuddhism som ger dig guldkant

Även om vi tenderar att inte prata om det högt – speciellt när vi är unga – går vi alla omkring och hoppas innerligt på att en dag uppnå perfektion inom ett par områden i våra liv. Många av oss drömmer om att träffa en perfekt partner med vem vi kan dela ett harmoniskt och fulländat kärleksförhållande. Vi hoppas på att hitta ett yrke som fyller oss med livsglädje och ger oss en känsla av tillhörighet i samhället. Vi hoppas på att få bilda en stor och lycklig familj som omges av stöttande vänner som ställer upp för oss i vått och torrt.

Men, livet gör en vana av att ständigt omkullkasta oss. Livet plockar upp och ruskar om oss när vi minst anar det vilket gör att våra drömmar och förhoppningar går i kras. Vår hela utsikt på livet lämnas i skärvor och vi känner oss vilsna, kanske till och med misslyckade. Inget blev ju som vi en gång drömt om – perfekt.

I dessa stunder av vilsenhet och klenmod kan det vara passande att söka tröst hos en princip som återfinns inom östasiatisk filosofi, närmare bestämt det zenbuddhistiska förhållningssättet till lergods och keramik.

Genom århundraden utvecklade zenbuddhistiska filosofer en idé om att gammalt och kantstött lergods som skålar, koppar och krukor inte borde slängas eller gömmas undan av sina ägare. Istället borde dessa slitna och skadade föremål beundras, användas och repareras med stor noggrannhet av sina ägare. Det finns nämligen en symbolik i denna process där vi lagar och vårdar det som gått sönder, en symbolik där vi som människor förlikar oss med de olyckor och skavanker som livet oundvikligen för med sig.

Det begrepp som används för att beskriva denna process av att laga trasigt lergods är olika från kultur till kultur, men i japan har processen fått namnet kintsugi (金継ぎ) Kin betyder guld och Tsugi betyder reparera, tillsammans bildar tecknen den bokstavliga meningen reparera med guld. Inom zenestetik innebär detta uttryck i praktiken att man ytterst varsamt plockar upp och sparar skärvorna från det lergods som en olycka drivit till spillror för att sedan lacka om skärvorna och återförena dem med en blandning av kitt och dyrbart guldpulver.

Man ska absolut inte försöka dölja skadorna av olyckan som drabbat lergodset, absolut inte försöka göra olyckan ogjord. Istället är själva poängen med kintsugi att stolt framhäva skavankerna och skärvornas linjer som något vackert och starkt! De gyllne ådrorna som slingrar sig igenom lergodset ger det en skönhet och karaktär som inte skulle funnits där om olyckan inte inträffat. De filosofiska symbolikerna duggar såklart tätt i denna process, men den som är tydligast för mig är just den om att skador och olyckor formar oss och ger oss alla en unik karaktär som anmanar vördnad och respekt.

Denna symbolik som kintsugi för med sig återfinns även inom vår egen träning. Inom både Kung Fu och Sanshou hoppar vi och springer. Vi slår och vi sparkar. Vi kastar och sveper. Vi traumatiserar våra egna kroppar till den milda grad att muskelfibrerna inuti oss slits från varandra och går sönder. Dagen efter känner vi bristningarna i muskelvävnaden som en enorm träningsvärk och ångrar kanske bittert de där sista rundsparkarna vi tog mot låret eller den sista armhävningen som sög musten ur oss under slutfyset. Men, våra kroppar lagar sig själva. Likt skärvorna från ett krossat krus som återförenas med guld läker våra muskelfibrer ihop igen, men inte för att bli precis som de var innan traumat skedde. De läker och blir starkare än de en gång var. De blir grövre, kraftigare och mer redo att hantera framtida påfrestningar och trauman. Det är så vi bygger våra muskler större och våra kroppar starkare.

Kintsugi är en del av den filosofi som man inom zenbuddhism kallar för wabi sabi där man värdesätter allt som är opretentiöst och åldrat, speciellt om det har ett kantstött och slitet utseende eftersom dessa karaktärsdrag berättar historier om föremålets (eller personens) livshistoria och öde.

Det finns en historia om en av de största förespråkarna av wabi sabi – Sen No Rikyu (1522 – 1599). Under en resa genom södra Japan blev han inbjuden till festmåltid där husfadern tog för givet att Sen No Rikyu skulle bi synnerligen imponerad av ett komplext utformat antikt tekrus som han hade köpt för en dyr slant från kinesiska köpmän. Men, Rikyu noterade näppeligen tekruset under måltidens gång, han iakttog istället gästernas prat och genom fönstret en kvist från ett körsbärsträd som svajade lugnt i vinden. Som ett resultat av ointresset slängde husfadern tekruset i golvet så fort Rikuy lämnat måltiden, varpå han sedan drog sig tillbaka till sitt sovrum helt förkrossad. De övriga gästerna plockade dock varsamt upp spillrorna av det krossade kruset och återförenade dem senare med kintsugi. När Rikuy kom på återbesök ett år senare vände han blicken mot det reparerade kruset och sa med ett leende på läpparna – ”Nu är kruset enastående.”

I en tid där vi dyrkar ungdomlighet, perfektion och mer än gärna stoltserar med dem båda på Facebook och Instagram är symboliken från kintsugi viktigare än någonsin. Det är en filosofi som är lika applicerbar på våra egna liv som den är på föråldrade krus och skålar. Vi borde inte fokusera på att dölja eller förtränga det som traumatiserat eller omkullkastat oss. Istället borde vi försöka förstå att alla händelser som drabbat oss – bra som dåliga – bidragit till vår unika karaktär och satt guldkant på vår personlighet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.