Tjin!
500år före Kristus existerade Kina i form av tre kungadömen (Wei (魏), Shu (蜀), och Wu (吳)). Dessa tre kungadömen uträttade många blodiga strider mot varandra för sitt begär att dominera hela nationen. I kungadömet Wu levde en man vid namn Sun Tzu och han var filosof och general över de militära styrkorna i kungadömet.
Kring denna tid var kungen över kungadömet Wu (Helü) mycket orolig för att det angränsande kungadömet Shu skulle invadera. Wu var ett relativt litet kungadöme och hade bara en militär styrka på ca 10,000 man och Shu hade en styrka på ca 100,000 man. När oron för att det angränsande kungadömet skulle attackera plötsligt blev verklighet kallade kung Helü sin general till sig.
Originalet av the art of war.
Kung Helü var ytterst tveksam till att Sun Tzu med Wus lilla arme skulle klara av att besegra den annalkande grannen. Helü frågade hur Sun Tzu hade tänkt ta landets bönder och göra dem redo att kriga, det var omöjligt. Sun Tzu svarade skämtsamt att han kunde skapa en arme av något så bortskämt och odugligt som konkubinerna i hans harem. Helü svarade bestämt ”bevisa det för mig”. Sun Tzu antog utmaningen och samlade alla konkubinerna kring sig själv och kungen.
Han delade in dem i två grupper och utsåg en konkubin i varje grupp till gruppbefäl. Han berättade för dem att det var deras uppgift att bibehålla disciplin i grupperna och få dem att göra som han kommenderade. Där efter berättade han att de på hans kommando så fort som möjligt skulle plocka upp varsitt svärd och rätta in sig i led. Han kommenderade till uppställning, men konkubinerna såg bara på varandra och började fnittra och fnissa. Sun Tzu klev då fram och bad om ursäkt för att hans order kanske inte var helt solklar och instruerade dem i hur de skulle utföra uppgiften. Han hämtade själv ett svärd och ställde sig i givakt. Återigen kommenderade han dem till uppställning och återigen såg de bara på varandra och fnissade lite blygt. Sun Tzu kallade då fram de två konkubiner som hade blivit utsedda till gruppbefäl. Han drog ut svärdet från baljan och avrättade dem båda genom att avlägsna deras huvuden från deras kroppar. Där efter utsåg han två nya gruppbefäl och kommenderade till uppställning en tredje gång. De nyblivna gruppbefälen skrek genast åt sina underordnade att hämta svärd och rätta in sig i led och på ett ögonblick var detta utfört på ett exemplariskt vis.
Sun Tzu förklarade för Helü att han just bevittnat effektiviteten i de tre principer som utgör grunden i hans filosofi kring krig:
- All strid handlar om liv och död.
- Om instruktionerna är oklar är det generalens fel att armén inte lyder.
- Om instruktionerna är klara är det det underordnade befälets fel att armén inte lyder.
Han lovade kungen att om han fick leda Wus armé i strid efter hans egna principer skulle de segra. Kung Helü gav således Sun Tzu befälet över sin armé.
Hur kriget gick kan du se i filmerna red cliff 1 och 2. Det är nästan förnedrande att korta ned hans extrema bedrifter på slagfältet med att skriva ”det gick bra”, men det gjorde det. Efter att han lett Wus underlägsna armé i ett segertåg över Kina författade han skriften Sūn Zǐ Bīng Fǎ (孫子兵法), mer känd som ”The art of war”. Boken var bara tillgänglig för de absolut högsta befälen och efter ett tag försvann boken för att på 800-talet bubbla upp i Japan. Sedan dess har boken spridit sig över hela världen. I skriften på 13 kapitel beskriver Sun Tzu många av de enkla principer han anser att man bör applicera i strid för att nå seger och boken ligger till grund för mycket av den litteratur som idag används på många militärhögskolor och universitet runt om i världen, så som westpoint. ”The art of war” är skriven för att leda arméer till framgång, men dess principer går också att applicera i politik, ekonomi, idrott och framförallt i kampsport.
Bara för att man läser boken så betyder inte det att man förstår boken. När man läser boken måste man förstå att den är skriven med ett taoistiskt tänk och inte ett västerländskt tänk. För att enklast beskriva skillnaden mellan dessa två ber jag dig titta på skillnaderna mellan spelen schack och go (den kinesiska versionen av schack).
I schack börjar man med ett antal pjäser och sedan slår du ut så många av motståndarens pjäser som möjligt för att nå kungen som är det klara målet. När det bara är några pjäser kvar slår du ut kungen för att nå en seger.
I go börjar du med en tom bräda och målet är att använda så få pjäser som möjligt för att vinna så mycket yta på brädet som möjligt. När motståndaren inte längre kan avancera har du vunnit.
Filosofin är att nå så bra resultat som möjligt genom så lite ansträngning som möjligt, gärna ingen ansträngning alls. Det som Sun Tzu inleder sitt mästerverk med är att specificerar detta:
Känn dig själv och känn din fiende och i 100 krig kommer du aldrig bli besegrad.
Spelet Go
Man kan tycka att detta är en flummig liten mening som i åratal har blivit misshandlad av konstiga kampsportsmänniskor som alla trott att de varit mister miyagi. ”Känn dig själv, vad är det för flum?” det blir flum för att frasen tolkas av ett västerländskt sinne. Det Sun Tzu menar är att du skall vara helt säker på vad du och din motståndare är kapabla till och inte kapabla till. Du skall veta dina egna och motståndarens svagheter, vad som gör er båda sårbara. Du skall också veta vad du och motståndare gör bättre än alla andra, vad som är era styrkor.
Att vinna 100 krig är inte höjden av skicklighet. Höjden av skicklighet är att underkasta en fiende helt utan krig.
Detta är också en princip som många skrattar åt, men saken är den att ingen går segrande ur en strid. Även för segraren blir det konsekvenser. På större skala drabbas civila och det kostar enormt mycket pengar att driva krig. På mindre skala blir man dömd för misshandel och utslängd från sin kampsportsklubb. Därför är det alltid bättre för båda parter att lösa konflikten på annat sätt än med bråk, även om det handlar om slagsmål eller krig. Som Sun Tzu också skriver: En arg människa kan göras glad, men en död människa kan aldrig göras levande.
Undvik det som är starkt, attackera det som är svagt.
Logiskt kan tyckas, men inte mindre värdefullt för det. En armé eller en person är bara så stark som dess svagaste del. Därför spelar inte storleken på en armé någon roll, inte heller styrkan eller storleken på en människa spelar någon roll. Det enda som spelar någon roll är hur svag den svagaste länken är. En stor armé utan kunskap är svagare än en liten armé med mycket kunskap och en stark kille får lika ont av ett slag på strupen som en liten kille får.
Kan man tyda boken kan man förutse hur krig kommer att sluta. Frågan som är intressant är om man hade kunnat förutse hur nutida krig hade slutat. Krig som till exempel Vietnamkriget.
I mitten på 60-talet fördes det krig mellan en av de största supermakterna på jorden och kommunister i norra Vietnam på en yta som är mindre än Sverige. Den amerikanska generalen William Westmoreland såg kriget som ett schackbräde där arméer möts emot varandra och där det finns ett klart mål att slå ut eller erövra. Problemet var bara att det inte fanns några värdefulla mål att erövra i Vietnam, detta ledde till att det enda målet (precis som i schack utan en kung) blev att döda så många vietnamesiska soldater som möjligt. Detta visste den vietnamesiska generalen Võ Nguyên Giáp som istället såg kriget ur ett ”go-perspektiv”.
Sun Tzu skriver: Det är viktigare att överlista din motståndare än att överbemanna honom.
Detta är vad som får Amerika att förlora kriget mot Vietnam tillslut. Amerikanska soldater var starkare på stridsfältet. Därför mötte Giáp aldrig dem aldrig man mot man, utan samlade istället in så mycket information som möjligt för att göra så strategiska attacker som möjligt. Spioner var således extremt vanligt. På varje bar där amerikanska soldater talade högt om vart de skulle härnäst lyssnade folk noga. De flesta prostituerade och knarklangare var spioner, de fick också höra en hel del. Till och med mannen som drev en taxifirma nära Amerikanska ambassaden i Saigon var chef över den Vietnamesiska underrättelsetjänsten. På detta sätt samlades mycket viktig information in och informationen använde sig den vietnamesiska generalen av i sitt planerande av gerillaattacker.
Sun Tzu skriver: Antal är inte en ensam faktor som avgör något i krig, avancera inte bara för att ditt antal är större.
Sun Tzu skriver: Allt krig handlar om är vilseledning.
Sun Tzu själv.
Den amerikanska armén hade mycket mer eldkraft och istället för att möta den direkt på öppna slagfält skickade den vietnamesiska generalen ut små gerillagrupper (viet cong) och beordrade dem att göra små terroristattacker över hela landet. De gillrade fällor, låg i bakhåll, gömde sig i skogarna och använde många små knep när den amerikanska armén patrullerade skogarna. Detta var den amerikanska arméns svaghet, därför angrep man den, precis som Sun Tzu skulle gjort då och gjorde i kriget mot Shu.
Sun Tzu skriver: Att vara förutsägbar är första steget mot förlust.
Sun Tzu skriver: Låt dina planer vara mörka som natten, och attackera sedan som ett blixtnedslag.
Amerikanerna var mycket förutsägbara i sitt sätt att föra krig på. De brukade till exempel förbereda en landningsplats genom artilleriattacker och flygbombningar, därefter kom infanteriet in och utförde en form av upprensningsaktion för att säkra området. Giáp såg detta mönster. Han såg inte bombningarna som något större hot, utan snarare en indikator på vart amerikanerna skulle expandera eller avancera, så kunde generalen bara få sina soldater att gräva ner sig och överleva bombningarna så kunde de senare gillra fällor och ligga i bakhåll för det amerikanska infanteriet som alltid kom efter bombningarna.
Amerika släppte dubbelt så mycket bomber över Vietnam som de gjorde under hela andra världskriget. Giáp såg detta mönster och beordrade sina mannar att vara så nära de amerikanska soldaterna som möjligt. På så vis kan amerikanerna inte bomba dem utan att träffa sina egna mannar.
Detta blev en mycket lyckad strategi, många amerikanska soldater blev dödade och skadade på grund av förutsägbarheten hos deras general.
Sun Tzu skriver: Låt din motståndare manövrera, på så vis ser du hans styrkor och svagheter.
Genom att de amerikanska soldaterna hela tiden fick svara på Vietnams terrorattacker blottade de sina starka och svaga sidor.
Sun Tzu skriver: Ha folkets stöd bakom dig.
I början av kriget var stödet för kriget högt i USA. 80% av befolkningen tyckte att kriget var en bra idé och de amerikanska styrkorna i Vietnam ökade till nästan 500,000 man. Det man inte tänkte på var att fler soldater betyder fler dödsfall. Bara dödsfallen var snart uppe i 11,000 man. I och med detta fanns det nästan ingen amerikansk invånare som inte hade en vän eller släkting som blivit skadad eller dödad i kriget. Självklart så sjönk då stödet för kriget när vänner och bekanta började komma tillbaka i kistor eller utan armar och ben. Stor strategisk miss.
Det skall dock tilläggas att det skedde en del interna massaker på civilbefolkningen i Vietnam under kriget. Detta gjorde att befolkningen tappade tron på sin egen armé.
Sun Tzu skriver: En krigare är som bäst när han accepterat skulden som alla män betalar.
Mindre version
Giáp sade att han var villig att offra tio stycken av sina män, för en död amerikan. De vietnamesiska soldaterna visste att de var underlägsna den amerikanska armen på slagfältet och de var helt inställda på att dö. Många av de vietnamesiska soldaterna bar en tatuering där det stod ”Född i söder för att dö i norr”. De inte var rädda om sina egna liv, vilket i sin tur ledde till att de var villiga att göra alla typer av uppdrag oavsett hur riskabla de var. De fightades helt utan rädsla för att de redan accepterat döden. De amerikanska soldaterna ville inte vara i landet från första början. All skog, värme och myggor med sjukdomar. Soldaterna ville bara hem till fru, barn och vänner ingen. Detta gjorde det mycket svårt att motivera de amerikanska soldaterna att utföra uppdrag som innebar en högre risk för dödsfall.
Tillsammans ledde den totala okunskapen om Sun Tzus principer till nederlag för den amerikanska armen. Man förlitade sig enkom på styrkan och storleken av sin armé. Man hade heller inga riktiga mål, målet blev tillslut bara att bryta vietnamesernas moral genom att döda så många som möjligt. Samma strategi använde romarna sig av när de slogs mot spanjorerna i 40 år utan framgång.
Efter kriget hördes den amerikanska generalen säga till den vietnamesiska: ”Ni slog oss aldrig på slagfältet”. Den vietnamesiska generalen svarade med att säga: ”Nej, det är sant, men det är också irrelevant”.
Viktigt att komma ihåg är att de flesta av hans principer är lika applicerbara på en sanshoumatch som på slagfältet.
Jag rekommenderar boken starkt! Kom bara ihåg att läsa den med en djupare förståelse. Hoppas det varit en bra läsning!
Andréas Sjöblom – chefsinstruktör
San Nin Faai Lok!
*grammatikpolis*
Senaste kommentarer