Borås Kung-Fu – Qi-Gong – Sanshou klubb

Tjin!

95% av våra kungfu- och sanshoupass innehåller ett moment som vi har valt att kalla för slutfys. Slutfyset består ofta av en crossfitövning där man på kort tid maxbelastar både kroppens kondition och styrka. Några konkreta fördelar med crossfitträning är att du får mycket bättre kondition, eftersom du stärker ditt kretslopp. Du får generellt större uthållighet då du både tränar kondition och muskelstyrka. Du ökar din muskelstyrka. Du får en mer flexibel kropp eftersom du tränar kondition, smidighet och styrka samtidigt. Du blir bättre på att koordinera din kropp eftersom träningen är bred och lär din kropps olika delar att arbeta bättre tillsammans. Din smidighet blir bättre eftersom träningen ökar rörligheten i dina muskler, senor och ledband. Din balans blir bättre eftersom du tränar din styrka och smidighet samtidigt. Så! crossfit används alltså inte bara med fördel av specialstyrkor runt om i världen utan också av kampsportare.

För att göra träningen helt komplett måste ett till moment adderas. Detta moment ignoreras ofta och det förstör väldigt mycket av de goda resultaten som crossfit och träning i övrigt kan bidra till. Detta moment är tidtagning!

En person som springer milen ofta utan tidtagning springer den inte nödvändigtvis fortare än en person som sprungit milen mer sällan, men klockat sig själv under springturen. Det är nämligen så att vår prestationsförmåga förbättras av tidtagning av tre enkla psykologiska anledningar.

• Den första anledningen till att vår prestationsförmåga förbättras av någon form av observation eller bokföring av resultat är såklart att du ser hur din tid förbättras. Då stiger också din motivation till att springa milen fler gånger. Att se konkreta och enkla bevis på att du blir starkare och snabbare är så motiverande att det till och med kan bli beroendeframkallande.
• Den andra anledningen är motsatt effekt av den första anledningen kan man säga. När du på ett enkelt vis bokför din prestation i något område får du brutalt ärliga och enkla svar som är mycket svåra för hjärnan att avfärda. Detta leder till att när du ser på ditt papper att tiden på milen börjar gå neråt känner du en större press på dig att prestera. Samma sak om du sätter ett streck i kalendern varje gång du tränat. Ser du hur strecken kommen glesare och glesare får du en skuldliknande känsla som kan hjälpa dig att bättra på din prestation.
• Den tredje anledningen är på grund av något som i psykologiska kretsar kallas för Hawthorne effekten. Hawthorne effekten går ut på att en persons prestationsförmåga går upp av bara vetskapen att prestationen bevakas och bokförs. Du blir med andra ord lite snabbare/starkare/bättre av att bara mäta dina resultat, utan någon övrig ansträngning. Fränt va’ ?

Så! nästa gång en tränare plockar fram tidtagaruret så var verkligen noga med att observera och skriva ner din tid. Att det ger grymma resultat kan jag personligen vittna om. Prova själv och se hur mycket tidtagning förändrar dina resultat.

Något att tänka på!

Andréas Sjöblom – chefsisntruktör

Tjin!

500år före Kristus existerade Kina i form av tre kungadömen (Wei (魏), Shu (蜀), och Wu (吳)). Dessa tre kungadömen uträttade många blodiga strider mot varandra för sitt begär att dominera hela nationen. I kungadömet Wu levde en man vid namn Sun Tzu och han var filosof och general över de militära styrkorna i kungadömet.

Kring denna tid var kungen över kungadömet Wu (Helü) mycket orolig för att det angränsande kungadömet Shu skulle invadera. Wu var ett relativt litet kungadöme och hade bara en militär styrka på ca 10,000 man och Shu hade en styrka på ca 100,000 man. När oron för att det angränsande kungadömet skulle attackera plötsligt blev verklighet kallade kung Helü sin general till sig.

Originalet av the art of war.

Kung Helü var ytterst tveksam till att Sun Tzu med Wus lilla arme skulle klara av att besegra den annalkande grannen. Helü frågade hur Sun Tzu hade tänkt ta landets bönder och göra dem redo att kriga, det var omöjligt. Sun Tzu svarade skämtsamt att han kunde skapa en arme av något så bortskämt och odugligt som konkubinerna i hans harem. Helü svarade bestämt ”bevisa det för mig”. Sun Tzu antog utmaningen och samlade alla konkubinerna kring sig själv och kungen.

Han delade in dem i två grupper och utsåg en konkubin i varje grupp till gruppbefäl. Han berättade för dem att det var deras uppgift att bibehålla disciplin i grupperna och få dem att göra som han kommenderade. Där efter berättade han att de på hans kommando så fort som möjligt skulle plocka upp varsitt svärd och rätta in sig i led. Han kommenderade till uppställning, men konkubinerna såg bara på varandra och började fnittra och fnissa. Sun Tzu klev då fram och bad om ursäkt för att hans order kanske inte var helt solklar och instruerade dem i hur de skulle utföra uppgiften. Han hämtade själv ett svärd och ställde sig i givakt. Återigen kommenderade han dem till uppställning och återigen såg de bara på varandra och fnissade lite blygt. Sun Tzu kallade då fram de två konkubiner som hade blivit utsedda till gruppbefäl. Han drog ut svärdet från baljan och avrättade dem båda genom att avlägsna deras huvuden från deras kroppar. Där efter utsåg han två nya gruppbefäl och kommenderade till uppställning en tredje gång. De nyblivna gruppbefälen skrek genast åt sina underordnade att hämta svärd och rätta in sig i led och på ett ögonblick var detta utfört på ett exemplariskt vis.

Sun Tzu förklarade för Helü att han just bevittnat effektiviteten i de tre principer som utgör grunden i hans filosofi kring krig:

1. All strid handlar om liv och död.
2. Om instruktionerna är oklar är det generalens fel att armén inte lyder.
3. Om instruktionerna är klara är det det underordnade befälets fel att armén inte lyder.

Han lovade kungen att om han fick leda Wus armé i strid efter hans egna principer skulle de segra. Kung Helü gav således Sun Tzu befälet över sin armé.

Hur kriget gick kan du se i filmerna red cliff 1 och 2. Det är nästan förnedrande att korta ned hans extrema bedrifter på slagfältet med att skriva ”det gick bra”, men det gjorde det. Efter att han lett Wus underlägsna armé i ett segertåg över Kina författade han skriften Sūn Zǐ Bīng Fǎ (孫子兵法), mer känd som ”The art of war”. Boken var bara tillgänglig för de absolut högsta befälen och efter ett tag försvann boken för att på 800-talet bubbla upp i Japan. Sedan dess har boken spridit sig över hela världen. I skriften på 13 kapitel beskriver Sun Tzu många av de enkla principer han anser att man bör applicera i strid för att nå seger och boken ligger till grund för mycket av den litteratur som idag används på många militärhögskolor och universitet runt om i världen, så som westpoint. ”The art of war” är skriven för att leda arméer till framgång, men dess principer går också att applicera i politik, ekonomi, idrott och framförallt i kampsport.

Bara för att man läser boken så betyder inte det att man förstår boken. När man läser boken måste man förstå att den är skriven med ett taoistiskt tänk och inte ett västerländskt tänk. För att enklast beskriva skillnaden mellan dessa två ber jag dig titta på skillnaderna mellan spelen schack och go (den kinesiska versionen av schack).

I schack börjar man med ett antal pjäser och sedan slår du ut så många av motståndarens pjäser som möjligt för att nå kungen som är det klara målet. När det bara är några pjäser kvar slår du ut kungen för att nå en seger.

I go börjar du med en tom bräda och målet är att använda så få pjäser som möjligt för att vinna så mycket yta på brädet som möjligt. När motståndaren inte längre kan avancera har du vunnit.

Filosofin är att nå så bra resultat som möjligt genom så lite ansträngning som möjligt, gärna ingen ansträngning alls. Det som Sun Tzu inleder sitt mästerverk med är att specificerar detta:

Känn dig själv och känn din fiende och i 100 krig kommer du aldrig bli besegrad.

Spelet Go

Man kan tycka att detta är en flummig liten mening som i åratal har blivit misshandlad av konstiga kampsportsmänniskor som alla trott att de varit mister miyagi. ”Känn dig själv, vad är det för flum?” det blir flum för att frasen tolkas av ett västerländskt sinne. Det Sun Tzu menar är att du skall vara helt säker på vad du och din motståndare är kapabla till och inte kapabla till. Du skall veta dina egna och motståndarens svagheter, vad som gör er båda sårbara. Du skall också veta vad du och motståndare gör bättre än alla andra, vad som är era styrkor.

Att vinna 100 krig är inte höjden av skicklighet. Höjden av skicklighet är att underkasta en fiende helt utan krig.

Detta är också en princip som många skrattar åt, men saken är den att ingen går segrande ur en strid. Även för segraren blir det konsekvenser. På större skala drabbas civila och det kostar enormt mycket pengar att driva krig. På mindre skala blir man dömd för misshandel och utslängd från sin kampsportsklubb. Därför är det alltid bättre för båda parter att lösa konflikten på annat sätt än med bråk, även om det handlar om slagsmål eller krig. Som Sun Tzu också skriver: En arg människa kan göras glad, men en död människa kan aldrig göras levande.

Undvik det som är starkt, attackera det som är svagt.

Logiskt kan tyckas, men inte mindre värdefullt för det. En armé eller en person är bara så stark som dess svagaste del. Därför spelar inte storleken på en armé någon roll, inte heller styrkan eller storleken på en människa spelar någon roll. Det enda som spelar någon roll är hur svag den svagaste länken är. En stor armé utan kunskap är svagare än en liten armé med mycket kunskap och en stark kille får lika ont av ett slag på strupen som en liten kille får.

Kan man tyda boken kan man förutse hur krig kommer att sluta. Frågan som är intressant är om man hade kunnat förutse hur nutida krig hade slutat. Krig som till exempel Vietnamkriget.

I mitten på 60-talet fördes det krig mellan en av de största supermakterna på jorden och kommunister i norra Vietnam på en yta som är mindre än Sverige. Den amerikanska generalen William Westmoreland såg kriget som ett schackbräde där arméer möts emot varandra och där det finns ett klart mål att slå ut eller erövra. Problemet var bara att det inte fanns några värdefulla mål att erövra i Vietnam, detta ledde till att det enda målet (precis som i schack utan en kung) blev att döda så många vietnamesiska soldater som möjligt. Detta visste den vietnamesiska generalen Võ Nguyên Giáp som istället såg kriget ur ett ”go-perspektiv”.

Sun Tzu skriver: Det är viktigare att överlista din motståndare än att överbemanna honom.

Detta är vad som får Amerika att förlora kriget mot Vietnam tillslut. Amerikanska soldater var starkare på stridsfältet. Därför mötte Giáp aldrig dem aldrig man mot man, utan samlade istället in så mycket information som möjligt för att göra så strategiska attacker som möjligt. Spioner var således extremt vanligt. På varje bar där amerikanska soldater talade högt om vart de skulle härnäst lyssnade folk noga. De flesta prostituerade och knarklangare var spioner, de fick också höra en hel del. Till och med mannen som drev en taxifirma nära Amerikanska ambassaden i Saigon var chef över den Vietnamesiska underrättelsetjänsten. På detta sätt samlades mycket viktig information in och informationen använde sig den vietnamesiska generalen av i sitt planerande av gerillaattacker.

Sun Tzu skriver: Antal är inte en ensam faktor som avgör något i krig, avancera inte bara för att ditt antal är större.

Sun Tzu skriver: Allt krig handlar om är vilseledning.

Sun Tzu själv.

Den amerikanska armén hade mycket mer eldkraft och istället för att möta den direkt på öppna slagfält skickade den vietnamesiska generalen ut små gerillagrupper (viet cong) och beordrade dem att göra små terroristattacker över hela landet. De gillrade fällor, låg i bakhåll, gömde sig i skogarna och använde många små knep när den amerikanska armén patrullerade skogarna. Detta var den amerikanska arméns svaghet, därför angrep man den, precis som Sun Tzu skulle gjort då och gjorde i kriget mot Shu.

Sun Tzu skriver: Att vara förutsägbar är första steget mot förlust.

Sun Tzu skriver: Låt dina planer vara mörka som natten, och attackera sedan som ett blixtnedslag.

Amerikanerna var mycket förutsägbara i sitt sätt att föra krig på. De brukade till exempel förbereda en landningsplats genom artilleriattacker och flygbombningar, därefter kom infanteriet in och utförde en form av upprensningsaktion för att säkra området. Giáp såg detta mönster. Han såg inte bombningarna som något större hot, utan snarare en indikator på vart amerikanerna skulle expandera eller avancera, så kunde generalen bara få sina soldater att gräva ner sig och överleva bombningarna så kunde de senare gillra fällor och ligga i bakhåll för det amerikanska infanteriet som alltid kom efter bombningarna.

Amerika släppte dubbelt så mycket bomber över Vietnam som de gjorde under hela andra världskriget. Giáp såg detta mönster och beordrade sina mannar att vara så nära de amerikanska soldaterna som möjligt. På så vis kan amerikanerna inte bomba dem utan att träffa sina egna mannar.

Detta blev en mycket lyckad strategi, många amerikanska soldater blev dödade och skadade på grund av förutsägbarheten hos deras general.

Sun Tzu skriver: Låt din motståndare manövrera, på så vis ser du hans styrkor och svagheter.

Genom att de amerikanska soldaterna hela tiden fick svara på Vietnams terrorattacker blottade de sina starka och svaga sidor.

Sun Tzu skriver: Ha folkets stöd bakom dig.

I början av kriget var stödet för kriget högt i USA. 80% av befolkningen tyckte att kriget var en bra idé och de amerikanska styrkorna i Vietnam ökade till nästan 500,000 man. Det man inte tänkte på var att fler soldater betyder fler dödsfall. Bara dödsfallen var snart uppe i 11,000 man. I och med detta fanns det nästan ingen amerikansk invånare som inte hade en vän eller släkting som blivit skadad eller dödad i kriget. Självklart så sjönk då stödet för kriget när vänner och bekanta började komma tillbaka i kistor eller utan armar och ben. Stor strategisk miss.

Det skall dock tilläggas att det skedde en del interna massaker på civilbefolkningen i Vietnam under kriget. Detta gjorde att befolkningen tappade tron på sin egen armé.

Sun Tzu skriver: En krigare är som bäst när han accepterat skulden som alla män betalar.

Mindre version

Giáp sade att han var villig att offra tio stycken av sina män, för en död amerikan. De vietnamesiska soldaterna visste att de var underlägsna den amerikanska armen på slagfältet och de var helt inställda på att dö. Många av de vietnamesiska soldaterna bar en tatuering där det stod ”Född i söder för att dö i norr”. De inte var rädda om sina egna liv, vilket i sin tur ledde till att de var villiga att göra alla typer av uppdrag oavsett hur riskabla de var. De fightades helt utan rädsla för att de redan accepterat döden. De amerikanska soldaterna ville inte vara i landet från första början. All skog, värme och myggor med sjukdomar. Soldaterna ville bara hem till fru, barn och vänner ingen. Detta gjorde det mycket svårt att motivera de amerikanska soldaterna att utföra uppdrag som innebar en högre risk för dödsfall.

Tillsammans ledde den totala okunskapen om Sun Tzus principer till nederlag för den amerikanska armen. Man förlitade sig enkom på styrkan och storleken av sin armé. Man hade heller inga riktiga mål, målet blev tillslut bara att bryta vietnamesernas moral genom att döda så många som möjligt. Samma strategi använde romarna sig av när de slogs mot spanjorerna i 40 år utan framgång.

Efter kriget hördes den amerikanska generalen säga till den vietnamesiska: ”Ni slog oss aldrig på slagfältet”. Den vietnamesiska generalen svarade med att säga: ”Nej, det är sant, men det är också irrelevant”.

Viktigt att komma ihåg är att de flesta av hans principer är lika applicerbara på en sanshoumatch som på slagfältet.

Jag rekommenderar boken starkt! Kom bara ihåg att läsa den med en djupare förståelse. Hoppas det varit en bra läsning!

Andréas Sjöblom – chefsinstruktör

Hittade en gammal glömd cd-skiva med bilder från klubbens stenålder kam man säga. Kan inte låta bli att dela med mig lite av fyndet. Mycket nöje. LÄMNA GÄRNA FEEDBACK.

Till er som tycker att lokalen vi tränar i ibland är lite smutsig kan jag bara säga att scenariot som påvisas nedan inte alls var ovanligt i vår förra lokal.

Min Sifu (den store mannen ni ser på bilderna ovan) har uppfostrat mig med att aldrig lägga ut träningsvideor på youtube, men detta är preskriberat sedan länge. I afton har jag glädjen att presentera videor på hur man knäcker en kokosnöt

och hur man inte knäcker en kokosnöt…

Tjin!

Om en grupp med läkare och actionförfattare skulle slå sig ner och tillsammans utveckla en drog för att göra en människa övermänsklig skulle resultatet förmodligen bli en starkare och mer bieffektfri form av adrenalin, hormonet vi krigare lär oss att älska och genom hård träning, lär oss att hantera.

Adrenalin

Stress- och adrenalinkick är en mycket komplicerad process och är svår att förenkla utan att missa viktiga delar, men jag ska försöka så gott det går. För att lättare förstå adrenalin måste man först veta lite om stress. Stress är ett ord som överanvänds i dagens samhälle och ses som något väldigt dåligt. Ur evolutionär synpunkt är stress ett mycket viktigt tillstånd eftersom det skyddar oss i hotfulla situationer, situationer som vi idag inte utsätts för så ofta. Stress är ett resultat av att kroppen blir utsatt för en eller flera mentala eller fysiska påfrestningar så som smärta, nedkylning, andfåddhet, extrem hetta, rädsla, oro eller ilska. När detta sker skickas signaler från hjärnan via det icke-viljestyrda eller autonoma nervsystemet till binjuremärgen som utsöndrar en rad olika stresshormon, två av dem är adrenalin och noradrenalin.

När adrenalin och noradrenalin skickas genom blodet hjälper de oss att hantera en farlig situation genom att snabbt och kraftigt öka vår kropps prestationsförmåga. Hjärtats slagfrekvens ökar och vår andning blir snabbare. Detta levererar mer syre och socker till hjärnan, musklerna och vissa organ som anses vara livsnödvändiga på kort sikt. Detta gör oss mer snabbtänkta, mer fokuserade, snabbare och starkare. Adrenalin och noradrenalin gör att mindre ytliga blodkärl dras ihop, vilket gör att vi blöder mindre om vi skadar oss. Smärtreceptorer blockeras vilket gör att vi känner mindre smärta. Kort sagt är adrenalin och noradrenalin de ultimata drogerna för krigare på många vis då de främjar just de kvalitéer som anses viktiga inom kampsport. Snabbhet, styrka, uthållighet och hög mental fokus.

Det finns många exempel på situationer där en plötslig dos av adrenalin har räddat liv och ibland är historierna nästan för makalösa att tro på. Man hör om mammor som lyft bilar för att rädda sina barn. Bergsklättrare som har lyft bort 800 kilo tunga rasande stenblock från sina kroppar. Människor som accelererat så fort för att undvika explosioner att deras knän har gått sönder. Själv märker jag att jag vid en extrem kick av adrenalin ser saker ske i ett lägre tempo. Slaget kommer saktare emot mig och jag har längre tid på mig att reagera, detta beror såklart på den ökade koncentrationen.

Nu kan man lätt tro att stress och adrenalin är bra grejer och visst är det så, men utsätts kroppen för stress under för långa perioder får det svåra konsekvenser. De ökade sockerhalterna och minskade insulinhalterna i blodet kan leda till diabetes. För höga fettvärden kan leda till högt kolesterolvärde och blodproppar och självklart sliter det på hjärtat att slå väldigt fort, väldigt länge. Eftersom matsmältnings- och reningssystem i kroppen inte anses vara livsnödvändigt på kort sikt försämras blodtillförseln till magen, njurarna och levern vilket kan reda till en rad jobbiga åkommor.

Nu vet vi några av de goda och dåliga fysiska egenskaper som adrenalin framhäver. Men de psykologiska följderna av en adrenalinklick, är de

noradrenaline

något bra?

Vid utsöndring av adrenalin utsöndras också ett annat stresshormon som heter noradrenalin som till större del än adrenalinet påverkar de mentala egenskaperna som fokus, koncentration och humör.

När vi får en kick av adrenalin och noradrenalin sker det ofta i kombination med någon av de mentala påfrestningar som jag nämnde innan, ilska eller oro. Som de flesta erfarit är detta inga positiva känslor. Vi blir arga och frustrerade och kan således inte fatta nyktra beslut. När vi får en kick av adrenalin och noradrenalin handlar vi inte längre rationellt utifrån vad som är bäst i längden utan impulsivt och instinktivt för vad som vi tror är bäst på kort sikt. Likt de mindre nödvändiga organen i kroppen som blev underprioriterade vid en adrenalinkick blir också de känslomässiga egenskaperna som inte är livsnödvändiga på kort sikt bortkopplade. Vi blir själviska, får sämre empatiska och sympatiska förmågor. Detta är också resultaten av långvarig psykologisk stress. Man slutar känna känslor och blir deprimerad. Det är bevisat att många som lider av depression är avtrubbade av noradrenalin och inte reagerar lika hårt på stresshormonet längre, vilket gör att de tappar fokus, blir slöa och tappar lust till att göra saker. Nu hamnade vi av kurs här! Tillbaka till spåret igen.. kort sagt gör detta oftast mer skada än nytta i dagens samhälle där det inte allt för ofta handlar om liv eller död. Hur många har inte gjort eller sagt något de ångrar när de varit arga eller oroliga. I situationer som är farliga har vi inte råd med att göra sådana misstag.

Som krigare vill vi ha full kontroll på vår kropp men även vårat psyke. Därför tränar vi båda i Kung-Fu. Vi vill kunna fatta aktiva och nyktra beslut i farliga situationer som vi kan stå för även på lång sikt. Då kan vi inte handla med vrede och ilska, utan med rationellt tänkande. Detta går också hand i hand med den buddhistiska filosofin att inte tappa ansiktet och att inte handla själviskt efter primitiva begär.

Ett enkelt bevis på att ilska gör oss dumma och korkade är följande scenario. Har du inte varit med om det har du säkert varit med om något liknande. Du råkar ta på en skållhet spisplatta. Du bränner dig, det gör ont och adrenalinet rinner till. Du blir arg och känner för att slå till spisen eller sparka på stolen som står jämte. Du vet att varken spisen eller stolen inte är ute efter att medvetet skada dig. Du vet att varken spisen eller stolen har ett medvetande över huvudtaget. Ändå slår du till spisen eller sparkar till stolen, precis som du vill hämnas på dem. Ilska gör dig dum.

Ur psykologiska perspektiv gör alltså adrenalin och noradrenalin mer skada än nytta för oss, både på kort och lång sikt.

Om vi ska knyta ihop säcken på något vis nu så kan vi fråga oss hur vi gör för att, som studenter av krigskonst, dra nytta av stressens främjande egenskaper på våra kroppar men samtidigt inte slitas med av de psykologiska bieffekterna och skadas av de fysiska bieffekterna som följer? Hur lär vi oss att kontrollera en adrenalinkick? Hur ska vi förhålla oss till känslan?

Teknikerna för att kontrollera en adrenalinkick är mycket svåra och är inget man lär sig på en kvällskurs. Det beror också på vilken typ av personlighet du är i övrigt. Lär man sig att behärska adrenalin kan man dock nå oanade krafter. Oavsett vilken personlighet man har kommer vi aldrig kunna kontrollera adrenalin till fullo, vilket är bra. Reflexer är till för att skydda oss och man ska tänka sig för innan man börjar omprogrammera något som har räddat våra liv under väldigt lång tid. Alla som kommer ihåg den första gången de snörade på sig ett par handskar och fightades vet hur en adrenalinkick känns. Eller så kanske man har fått en på något annat vis. Det rinner till i kroppen och man skakar en hel del. Man blir kall och kallsvettas ibland. (det beror på att de små blodkärlen drar ihop sig, temperaturen i huden faller och svetten förångas inte). Man kan, som jag skrivit innan, bli arg och frustrerad, kanske ledsen.

Den första grundläggande principen för att kontrollera en adrenalinkick är att inte kämpa emot adrenalinet när man känner hur det rinner ut i kroppen. En del tycker att det är obehagligt och de blir rädda när det händer. Det leder till att de slutar med det de gör eller inte vågar ge 100% för det känns lite olustigt. Acceptera att det händer och att det är något bra. Vi räds det vi inte förstår och rädslan försvinner och förståelse kommer automatiskt när du gång på gång sätter dig i situationer som framkallar kicken. Som sagt, ge dig hän åt kicken när den kommer. Det är inte nödvändigt att söka kicken! Låt den komma.

Den andra principen är att inte låta sig konsumeras av aggressiva eller arga känslor när stresskicken kommer. Kom ihåg att hjärnan ställer om sig när du får en kick av stress. Du bryr dig mindre om andra, vilket gör att det blir svårt att hålla igen när man sparrar med en kompis eller likande. Följderna blir bara mer aggression, mer prestige och mer ilska mellan er. Gör inte teknikerna mesigare. Kom ihåg den första principen och ge dig hän, men tänkt inga aggressiva eller nedlåtande tankar. Tänk positivt och låt stressen göra dig snabbare, starkare och inte dummare.

Den tredje principen är att snabbt lugna kroppen när du känner att du inte är i behov av mer stress när matchen eller övningen är över. Le mycket, även om du inte känner för att le. Krama folk (på träningen finns det ingen som nekar en kram). Ta djupa lugna andetag och skratta mycket. Du blir på det humöret du själv väljer. Går du runt och ser sur ut och blickar ner i marken, blir du sur och ledsen automatiskt. Tvärt om blir du glad om du går omkring och ser glad ut. Det kan vara bra att applicera det när du vill avrunda en stresskick. Tyska forskare har kommit fram till att det bästa sättet att bekämpa stress är att göra någon som du kan kontrollera! Något som du är stensäker på, något du är 100% bekväm med att göra. Att åka till en strand långt bort behöver inte vara mer avslappnande än att tapetsera om vardagsrummet. Det handlar bara om vad du känner dig tryggast med att göra. Jag har en kvinnlig vän som säger att när hon är stressad så åker hon in till jobbet, för där är hon i total kontroll. Att träna Yoga eller Pilates gör dig inte mer avslappnad automatiskt. Tvärt om kanske du blir jättestressad de första gångerna du tränar yoga när instruktören snackar om någon solhälsning som du ska göra medans du spänner den där muskeln, slappnar av i nästa, tänker på den här färgen, andas in där och ut där.

Man kan också lära sig att framkalla adrenalin i kroppen genom att andas på vissa vis och göra andra mentala övningar. Det är dock överkurs. Att först bli medveten om när stress kickar in och att bli fullt bekväm med det är något man måste lära sig först.

Hoppas det var en bra läsning. Berätta gärna om den största adrenalinkicken du fått i en kommentar här under.

Andréas Sjöblom – chefsinstruktör

Tiger-tekniker skall vara fulla med adrenalin.

MMA eller Mixed martial arts är en sport där man tränar sparkar, slag, kast och markkamp med inriktning på fullkontakt.

Idag kommer det att sändas ett avsnitt om MMA i uppdrag granskning. Programmet kommer inte att vinklas i MMA-sportens fördel, utan snarare provocera fram en diskussion om att MMA-sporten är för våldsam och brutal för att få existera i Sverige. Jag tycker det är lämpligt att författa detta inlägg för att slå hål på några myter som ofta hindrar folk från att utöva kampsport, eller sätter förbud på kampsport.

Vi utövar ju inte MMA? Varför ska vi bry oss om kampsporten MMA får skit?

MMA är ingen kampsport, även om MMA-utövare ofta vill kalla det för kampsport. Du kan inte slå ett MMA-slag eller sparka en MMA-spark, MMA är inte ett kampsystem så som Kung-Fu, karate eller thaiboxning. MMA är endast ett regelverk. Således får folk från alla kampstilar delta i MMA-fighter, oavsett om du tränar Kung-Fu, Sanshou, Karate eller Brottning. Vissa kampstilar kanske har fördelar i MMA-regelverket men alla stilar är fortfarande välkomna. På grund av detta påverkas alla kampstilar av kritiken som MMA får i media, därför borde vi bry oss.

Det ser ju faktiskt rätt brutalt ut, det borde förbjudas!

Man kan säkert tycka att MMA ser brutalt ut och i egenskap av ett fritt land får alla ha sina egna åsikter. Där emot skall man vara medveten om att personliga åsikter inte per automatik är lika med fakta. Att fördöma fullt friska människor som genomgått fysiologiska kontroller och stärkt sin kropp genom disciplinerad träning enbart på grund av att de går upp i en ring och slåss under kontrollerade former må vara en åsikt, men också bevis på ett ytters trångsynt tankesätt.

Men vad är poängen med att skada varandra?

Poängen är inte att skada varandra. Poängen är att vinna en match genom anpassning till de existerade reglerna. Några kanske inte gillar reglerna, men då behöver de heller inte delta i tävlingar som tillämpar MMA-regelverket.

Men ändå, vad är poängen med att slåss?

Vad är poängen med att hoppa ut ur ett flygplan och dra ut en fallskärm? Vad är poängen med att hoppa ut över ett stup med en gummilina kring fötterna? Bevisligen har de alla någon form av poäng, även om inte alla förstår poängerna, annars skulle inte folk syssla med det. Att förbjuda det folk vill göra enbart på moraliska värderingar är farligt. Förbud skall sättas med fakta som fundament, inte personliga värderingar.

Man skadar ju sig bara.

Att förknippa fighting med skador är såklart inte allt för konstigt. Men som sagt så är inte syftet att skada. Därför sker det relativt få skador inom kampsport om man jämför med andra sporter. Fotboll skadade år 1999, 31900 män och kvinnor. Innebandy skadade 7600 män och kvinnor. Vi har också en sport som år 1999 orsakade 9500 skador varav 25% av skadorna är frakturer och 4 dödsfall skedde, det räknas som den farligaste idrotten ur skadesynpunkt och det är ridsport (se källa). Det har förekommit ett (1) dödsfall inom kampsport i Sverige under 40 år och sedan MMA introducerades i Sverige har en (1) knock-out skett i professionella sammanhang. Folk som har bestämt sig för att kampsport är den farligaste sporten att utöva viftar gärna bort fakta och återgår till sina personliga moraliska värderingar och tar de som sanning istället.

Sist vill jag avrunda med en artikel som är undertecknad av *hämtar andan* Anders Carlberg – Vd för Fryshuset (s), Lena Adelsohn Liljeroth – Riksdagsledamot (m), Peter Pedersen – Riksdagsledamot (v), Peter Althin – Riksdagsledamot (kd), Ana Maria Narti – Riksdagsledamot (fp), Mats Söderström – Ordförande för Svenska Thaiboxningsförbundet, Britt Solberg – Särskild utredare för Kampidrott i fokus, George Stankovic – Kommunikationsansvarig för Kampsportsfakta, August Wallén – Ordförande för Kampsortsektionen, Svenska Budo- och Kampsportsförbundet, Marko Ervasti – Chefredaktör för Fighter Magazine. Den publicerades i DN 2006-04-18 01:05. Artikeln heter ”Ridning mycket farligare än kampsporterna” och skrevs förra gången regeringen var inne och rotade i kampsport de inte förstod.

Onsdagen den 22 mars avlämnade regeringen en proposition om ett lagförslag som kan bli avgörande för många kampsporters framtid i Sverige. Att kampsportsutövande i likhet med annan elitidrott ibland kan vara förenat med risker är det få som argumenterar emot. Däremot finns goda skäl att syna det förslag som nu ligger på riksdagens bord i sömmarna. Förslaget innehåller en rad brister och rena faktafel. Går det igenom är den största risken för kampsporten och dess utövare att lagstiftningen missar målet och inte åstadkommer det som var syftet från början.

Sanningen är att kampsporter inte är mer skadedrabbade än många andra idrotter. Snarare gäller det motsatta. Dödsfall förekommer inte och frekvensen av hjärnskador är bevisligen lägre än i etablerade idrotter som exempelvis ishockey och ridsport. Ridsporten drabbas i snitt av fyra dödsfall om året, ändå finns ingen opinion för att förbjuda eller reglera den i motsvarande grad – vari ligger logiken? Svaret är att många har svårt att bortse från idrottens karaktär. Ridsport anses trevlig medan kampsport anses farlig. I båda fallen uppenbarligen på vaga grunder.

Närhelst skadefrekvensen i kampsporter diskuteras urartar det ofta i en debatt om moral. Under täckmanteln att utövarnas säkerhet ska stå i centrum argumenteras för förbud mot det mesta som innehåller moment och tekniker som riktas mot huvudet. Visst kan det låta logiskt, men om skaderisken fått styra skulle flera andra idrotter behöva förbjudas/regleras i konsekvensens namn.
Regeringen slingrar sig och påstår att den endast vill inrikta sig på det man kallar ”farliga och extrema” sporter. Men denna ambition faller alltså platt när man granskar skadestatistiken. I stället sätter sig förbudsförespråkarna, med Bosse Ringholm i spetsen, till doms över vilka idrotter som är bra respektive dåliga för tusentals utövare. Man försvarar sig ofta med argumentet att den breda verksamheten inte påverkas om man ”bara klipper topparna”. Det är naivt, för utan eliten blir det nära nog omöjligt att upprätthålla bredden. För vem vill satsa på en idrott där det är förbjudet att bli bra?

Det är en allvarlig brist att ett lagförslag, som borde vara en saklig analys av risker och rimliga åtgärder för att minimera dem, är så genomsyrat av lösa antaganden och fördomsfulla moraliseranden. Kampmomentet kallas svepande för ”uppsåtlig misshandel”, vissa kampsporter refereras till som våldsbejakande, och ursprungligen lanserades lagförslaget i ett pressmeddelande som ”förbud mot farliga kampsporter”. Åsikten spikades alltså innan argumenten hörts. Vem vill inte förbjuda det som är direkt farligt?

Lagförslagets krav på arrangörer, tävlande och funktionärer vid tävlings- och uppvisningsverksamhet, visar på en grundläggande oförståelse för hur Kampsport-Sverige ser ut och är organiserat. Men det verkliga bekymret är att reglerna som fördelar ansvar i samband med tävlingsmatcher ställer orimliga krav på arrangören, tävlande och funktionärerna. Vid felaktigheter i lämnad information till myndigheten riskerar arrangören böter eller fängelse. Tävlande och funktionärer (dessa kan vara närmare hundra individer vid en normal tävling) måste personligen säkerställa att arrangören har ett giltigt tillstånd annars riskerar även de att straffas enligt lag. Det är givetvis i praktiken ohållbart.

Alla seriösa kampsportare i Sverige har intresse av ett sammanhållet regelverk för att se till att ingen anordnar matcher med bristande säkerhet. Som lagförslaget nu ser ut behöver det åtminstone förbättras i ett par viktiga avseenden:
Lagtexten måste bli mer neutral i tonen. Obelagda påståenden om att vissa idrotter skulle vara ”farliga”, ”extrema” eller ”våldsamma” hör inte hemma i en lagtext.

Regelverket ska inte styra idrotterna på detaljnivå. Sådan reglering ökar snarare riskerna för utövarna samtidigt som den röjer bristande sakkunskap. Kraven på hög säkerhet bör baseras på ett tydligt ramverk, läkarkontroller och noggranna uppföljningar.

Bestämmelserna om ansvar för arrangör, funktionärer och tävlande bör hållas på en realistisk nivå. Om kraven är svåröverblickbara och/eller överdrivet stränga blir det i praktiken omöjligt för ideellt arbetande klubbar och arrangörer att anordna tävlingar.
Kampsportarna själva välkomnar en vettig reglering inte minst för att motverka ett skamfilat rykte som skapats genom olika medier, moraliserande och fördomar. I stället tvingas de nu bekämpa ett lagförslag som motverkar sitt syfte, befäster diskriminering och cementerar en felaktig bild av kampsporten.

Ingen är mer mån om utövarnas säkerhet än de aktiva ledarna och idrottarna inom kampidrottsvärlden. Riksdagens ledamöter bör inse detta och tillhandahålla ett regelverk som snarare underlättar för kampsporten än anta en moraliserande lag som närmast lägger krokben för den.

Andréas Sjöblom – Chefsinstruktör

Nostalgi (grekiska nostos, hem, och algos, sjuka) betyder längtan efter ett ofta idealiserat förflutet.

Det är alltid kul att låta folk berätta om hur de upplevde sin förta träning. Jag ber dem ofta berätta och det slog mig att jag ska väl inte vara sämre så jag tänkte berätta om min första träning och hur det kommer sig att jag tränar Kung-Fu.

En torsdag i januari 2002 befann jag mig på kulturföreningen TÅGET för att, likt så många andra kvällar, spela datorspel med några av mina kompisar. Vi hade precis lirat klart en lång omgång av Unreal Tournament och mina kompisar gick ut till fiket för att inhandla lite smått och gott. Jag stannade kvar i rummet och förberedde mig på en ny omgång. När mina vänner kom tillbaka sa de att Emil Andersson, vår dåvarande mattelärare på Engelbrektskolan, höll en kampsportsträning i källaren. De sa att de skulle gå ner och kolla in vad det var för något och de frågade mig om jag ville haka på. Jag hade då tränat en hel del kampsport innan och fann det inte så lockande att slita mig från datorn för att bevittna ännu en kampsport. Mina vänner försvann i alla fall ner i källaren och jag stannade kvar och startade en ny spelomgång själv. Efter ett kort tags spelande fick min dator blåskärm och var tvungen att starta om. Under tiden detta skedde tänkte jag att det kanske vore lika bra att gå ner och kolla till mina kompisar som inte hade kommit tillbaka från källaren än. Jag traskade ner till källaren och öppnade dörren in till det lilla rummet på 30m2 där mina kompisar stod uppradade tillsammans med lite annat löst folk, där ibland en man vid namn Johan Qvist som då jobbade som personlig assistent till en elev på Engelbrekt. Emil välkomnade mig och jag föll in i ledet iförd skor, jeans, t-shirt och en tjock tröja. Vi gick ihop två och två och började med något som heter centrumslag och centrumpareringar. Jag var då 14 år gammal.

Jag har alltid fascinerats av kampsport men jag kan inte säga att jag föll för träningsformen Kung-Fu med en gång. Jag gillade mina vänner och jag gillade Emil så därför fortsatte jag att gå med ner till källaren mellan rundorna av Unreal Tournament på måndag och torsdagskvällar. Tillslut föll mina vänner bort eftersom de spelade både innebandy och fotboll och således inte hade tid för fler fritidsintressen men jag fortsatte att ensam falla in på träningarna. Alltid iförd skor, jeans och tröja. Dock kände jag att det inte var riktigt lika kul utan mina vänner.

För ung för att förstå Johan Qvists skämt och för lat för att engagera mig i träningen blev rutinen svagare och jag skulle till att sluta med något som jag knappt börjat med, men så skedde det ett dödsfall inom familjen som är det värsta som drabbat mig. Jag tappade allt grepp om omvärlden när rutiner som var så självklara försvann. Det fanns dock en rutin som fortfarande var kvar helt oförändrad och det var träningen. Jag sökte mig då till träningen som en fast punkt i tillvaron och jag kände att det fanns något som jag kunde greppa om igen. Jag lät träningen ta en större och större del i mitt liv. Tiden mellan träningsdagarna som hade gått till datorspel blev mer och mer en enda lång förberedelse till träningarna. Jag var ofta ute ensam och sprang längre och längre distanser vilket hjälpte mig att bearbeta mig själv och gav mig bokstavligt talat ett försprång i träningen.

Sedan dess har det funnits många svackor i träningen, vilket är helt naturligt. Man känner att lusten och motivationen inte finns. Man kanske inte fattar vissa poänger riktigt och man struntar i att ta sig till träningen. Men tillslut gör sig anledningarna till varför man började träna påminda igen och man tar sig till träningarna och kommer ur sin svacka. Det är därför viktigt att ha en anledning eller ett mål med sin träning. Det finns såklart lika många anledningar till att träna som det finns människor som tränar.

Små, små val kan ha stor betydelse.

Andréas Sjöblom – chefsinstruktör

Det var ju det här med kosten, bränslet och mumset. Det finns bra sätt att förbereda kroppen inför träning och så finns det sämre. Det finns lämpliga sätt att bete sig efter ett träningspass och det finns puckade. Låt mig ge exempel på före- och efterbeteende, direkt från verkliga livet.

Exempel ett.
Jag har förstått att det inte är ovanligt att man inte äter tillräckligt mellan lunch och kvällsträning. Många gånger när jag gymmat med någon efter arbetstid på kvällen har  det kommit fram att personen ifråga inte käkat något sedan lunch sex-sju timmar tidigare. ”Men det var en stor lunch”, ursäktar de sig med om jag skulle påpeka det bristfälliga i deras beteende. Oftast påpekar jag det, ofta skäller jag på dem för det.

Kroppens bränslesystem skiljer sig en smula från t.ex. en bils. En bil kan du tanka full och sedan brukar du bensinen så länge som den ligger där i tanken. En människas bränsleförvaring ser lite annorlunda  ut. Även om du trycker i dig en sjurätters  frukost på tiotusen Kj behöver du ändå ladda på nytt blodsocker om du ska köra ett Sanshou-pass på kvällen. Vid hårt muskelarbete kräver kroppen mer kolhydrater än det som kan lagras i musklernas glykogendepåer.

Exempel två.
Det går ju att missköta sig på ett fullkomligt motsatt sätt också. Jag har ett skräckexempel från vår egen klubb när det gäller puckad kost-timing innan ett träningspass. Jag kommer inte att nämna namn men i omklädningsrummet just innan ett pass kommer X in suckande och frustande. Han påstår sig vara mycket mätt. Han påstår att han ätit en gigantisk taco-buffé, vidare påstår han att måltiden avslutades 45minuter före träningspassets början. Jag påstår att han är ett pucko. Jag minns inte hur det gick med hans träning, kanske hade han tur och det blev ett lätt pass. Jag kan dock gissa mig till olika effekter av den sortens ätande före träning.

För det första vet du väl själv hur totaltrött och seg du blir just efter en måltid, inte direkt i träningstillstånd. Dessutom kånkar du omkring med över att halvkilo halvsmält mat i magsäcken. Du kan ju tänka dig själv vad som sker i en bensax eller frontspark med lite otur.

Exempel Tre.
Ett av mina favorit-skräck-exempel på korkade matvanor är sällsynt men förekommer. Perioder när jag gymmat har jag stött på polare dagen efter ett pass som ser pestdrabbade ut. De klagar på att de inte sovit på hela natten och att de känner sig svaga och febriga. Jag brukar ju alltid ställa standardfrågan ”Vad har du ätit?” när en medmänniska verkar lite krasslig. Då får jag svaret ”Det kan inte vara maten, för jag har inte käkat sedan igår.”

Jag vill påpeka att detta är sant och att jag stött på tänkande homosapiens i vår tid som inte förstår att efter ett tungt träningspass, oavsett om tyngdpunkten ligger på kondition eller styrka, så måste man fylla på med kolhydrater (bränsle) och proteiner (musklernas byggstenar). Annars bildar kroppen proteiner till återuppbyggnad genom att plocka aminosyror från andra delar av kroppen, delar där dessa aminosyror också behövs. Du försätter alltså kroppen i ett svältstadie och det gör dig bara svag och oduglig som kampsportare.

Exempel fyra.
Det här exemplet på felaktigt beteende är kanske att betrakta som ett ringa brott, i alla fall för vardagsmotionären. Du behöver inte käka som en bodybuilder om du tränar balett. Vad jag menar är att det är lämpligt att anpassa återhämtningsfödan till träningspasset. Jag brukar ha en återhämtningsdryck i väskan som jag sveper om passet varit tungt, självklart kompletterar jag med ett riktigt mål mat när jag kommer hem. Kommer jag däremot till en träning som visar sig bestå av lätta teknikövningar och inte så mycket fys så väntar jag till jag kommer hem och äter bara vanlig mat.

Vad jag menar är att bara för att du bytt om till träningskläder behöver du inte pumpa i dig en gainer och ett grillat kycklingbröst.

Slutligen.
Som du märkt handlar det här inlägget mest om vad du inte ska göra och inte så mycket om hur du ska göra rätt. Det finns lika många kostvarianter som det finns tränande skulle jag tippa på.

Kortfattat och generellt kan man säga att ett rejält mål mat med långsamma kolhydrater skall avslutas 2,5-3 timmar före träning. Ett lättare mellanmål bör avslutas ungefär en timma innan passet.
Efter ett hårt Kung-Fu pass ska du få i dig snabba kolhydrater så snart som möjligt och fyll på med en bra laddning protein. Efter ett lättare pass behöver du inte ha lika bråttom med att fylla på.

Vilken tallriksmodell, matmängd och återhämtning som passar dig bäst får du reda ut själv. Om du tränar så är det din skyldighet att ta reda på hur kroppen reagerar på det och hur den skall behandlas. Är du osäker på vilka resultat din träning i kombination med din kosthållning ger? Mitt tips är att läsa passande artiklar, böcker och surfa in på hemsidor kring kost och träning. Kolla upp lite för och nackdelar med olika förslag och tips. Glöm inte att läsa kritiskt, det finns gott om skumma teorier där ute. Passa dig för livsmedelföretagens tips, ofta är de mer måna om sin omsättning än din hälsa. Du kan börja din resa på livsmedelsverkets hemsida, det ger dig en bra bas att stå på. Börja med den här artikeln kring Glykemiskt Index.

Tjin!

Jag skall nu bidra med mitt första blogginlägg. Det är en fantastisk Oktobersol ute och Eddie Vedder sjunger luften varm genom högtalarna. Jag blir nostalgisk i största allmänhet så mina tankar hamnar i det förflutna.

Det är iskalla februari 2008 och jag har tränat Kung Fu i ett halvår. Sex månader av givakt, påhälsning i kör, strikta ställningar och effektiva tekniker. Förra gången var vi ute i vintermörkret och ruschade genom snön på bara fötter och kastade oss till marken och gjorde armhävningar på räkning. Jag börjar känna mig lite häftig.

Dräkten är nyinköpt och mitt ansikte är gravallvarligt. Kung Fu för mig är ett hårt yttre och ett hårt inre. Jag gör allt jag kan för att visa upp just det.

Den här träningen går vi igenom djurstrid. Jag känner till den listiga draken, den stolta tranan och den aggressiva tigern. Jag har härmat dem i smyg när ingen ser. Jag står beredd på coola moves.

Gao-lin som tidigare svingat sablar, rutit som tiger och sparkat av trästörar berättar om ett viktigt hjälpdjur. Jag står förväntansfull och väntar på att höra om björn eller något annat kraftfullt. Kanske något absurt men ändå Kung-Fuigt som skorpion eller fenix.

Gao-lin knycker till lite fjolligt, drar ihop ansiktet till något näpet och visar upp ett par böjda handleder. Han påstår att det är apteknik. Han drar handen genom håret och ser lite busig ut. Jag fattar absolut ingenting, det här är ingenting Kung-Fu-coolt i min värld. När jag fick höra apa tänkte jag gorilla, nu vill Gao-lin att hela gruppen skall förvandlas till herr Nilsson och jag är djupt besviken. Det blir inte bättre av att han vill att vi ska fjumsa runt i lokalen och vara apor, alltså smacka, leka och vara lite allmänt nervösa.

En halvtimme senare har jag begripit syftet med det. Jag har även förstått varför apan är ett effektivt hjälpdjur.

Kung Fu är inte konsten att visa sig stark, det är konsten att använda sig av sin styrka. Det är två skilda saker. Våra ställningar är inte poser. De är anpassade efter skarpa situationer och du kan inte flasha bort en angripare. Om du inte lärt dig skjuta blixtar med ögonen eller utvecklat pansarhud måste du veta hur du skyddar dig och kontrar vid ett eventuellt angrepp. Ibland kanske det måste ske genom fula rörelser och flummiga beteenden.

Om man vill visa upp sina muskler, skina med hela ansiktet och strike a pose så blottar man sig. Blotta sig är en fördel på löpsedlar och i modellvärlden men en klar nackdel i kampkonst. Ju mer man ser av din kropp desto mer har man att träffa. Genom att fladdra med armar, sparka fjortongånger ståendes på en tå och låtsas flyga genom bambuskogar blir du inte Kung-Fu-krigare. Eller för att citera Tao te ching:

”Den som står på tå är inte stadig/ Den som tar stora kliv kan inte hålla takten/ Den som visar upp sig strålar inte/ Den som är egenrättfärdig blir inte respekterad/ Den som skryter blir inte vördad/ Den som prisar sig själv härdar inte ut/ För Tao är dessa människor överflödig skaffning och meninglös handling” (Tao 24, Stefan Stenudds tolkning 1996)

Både Gao-lin och flera Djeu-gao har sagt under nybörjarträningarna att vi måste släppa filmtänket. Alltså inte imitera kampsport på filmduken utan utföra teknikerna effektivt. Jag har vissa dramatiska drag så det är ett problem för mig, men jag inser att vår träning tillåter oss att vara fula. Det är förvisso rätt skönt i den här ytliga tiden att det finns tillflyktsorter där man får släppa all utseendefixering och prestation.

Just nu är Kung Fu något jag lär mig, och det är allt jag behöver göra på träningarna, lära mig. Jag är nybörjare och behöver inte visa mig störst, bäst och vackrast av den enkla anledningen att jag inte är det. Några timmar i veckan jag får vara precis hur ful jag vill och det är skönt.

Tjin!

ordkanon.se

Tjin!

Många tränar kampsport. Ännu fler vill träna, men har fått en fix ide som hindrar dem ifrån att besöka träningslokalen. Det gäller både nya förmågor som ännu inte vågat prova, och mer erfarna utövare som haft ett längre uppehåll. Som en välbehövlig skjuts i rätt riktning, avlivar vi härmed fyra populära svepskäl om varför man inte kan träna just nu.

JAG SKA BARA KOMMA I FORM FÖRST …
Träning handlar om att komma i form, det kommer på köpet bara man släpar sig iväg till klubben och kör igång. De flesta som planerar att fixa till fysiken först, kommer aldrig till gymmet eller löparbanan, än mindre slutar de på någon kampsportsklubb. Alla varianter av kampsport kommer att utsätta din kropp för påfrestningar som är unikt för den stilen, och det enda sättet att bli fysiskt rustad för detta är att … träna den stilen. Joggingrundor och aerobicspass nere på gymmet kommer inte ge dig den fysik du behöver ändå. Så nej, du ska inte ”komma i form” först.

JAG VILL INTE FÅ BLOMKÅLSÖRON OCH NÄSAN NÄCKT …
Det är betydligt vanligare att nybörjare bönar om att få börja sparras, än att någon tycker att det påbörjas för tidigt. Om en klubb lät sina elever slå på varandra innan de var redo att hantera slagväxling, hade den klubben inte blivit långvarig. Dessutom är det aldrig ett krav. Ingen som inte vill fightas, behöver göra det. Majoriteten av de som tränar kampsport är motionärer som kör för skojs skull, i lagom doser och lagom hårt. Det tar i regel åratal att komma upp till den proffsnivå där man sparras fullt ut. Använd skydd, använd sunt förnuft och sätt din egen nivå, och du kommer inte bli utsatt för mer yttre våld än du är beredd att ta.

MEN JAG HAR TAPPAT SÅ MYCKET …
Skamfilat ego är en börda vi alla får bära någon gång. Särskilt mycket svider det om man minns dagar av toppform och bländande teknik, och inser hur formkurvan numera befinner sig en klar klasskillnad längre ner. Det är svårt att återvända som en blekare kopia av sig själv. Men saken är den att omgivningen sällan har så stor koll som vi tror. Antagligen var dina träningskompisar inte ens med på den gamla goda tiden när du var Hercules. Därmed fattar de heller inte att du har dekat ner dig sedan dess. Om någon mot all förmodan skulle upptäcka att du har blivit sämre, kommer de antagligen vända det till att de själva har blivit otroligt mycket bättre. Det där med ego svänger fint åt båda hållen. Bara formkurvan pekar uppåt igen, genom att man faktiskt tog sig tillbaka och börjare träna igen, kommer motivationen tillbaka.

JAG VET INTE RIKTIGT VAD JAG VILL TRÄNA …
Det vet ingen, förrän man testar. En titt på historien bakom vilken framgångsrik fighter som helst, visar att ingen visste från början. Man kör igång med en stil, inser att vissa aspekter är roligare än andra, och hittar en ny stil som man trivs ännu bättre med. Och så vidare. En naturlig utveckling som alla fighters går igenom. Fundera mindre på vilken variant av kampsport som du tror är bäst eller mest effektiv, och titta mer på vad som verkar kul. Eller använd en karta och provkör på det stället som ligger bäst till geografiskt. Ännu har ingen kommit på ett bättre sätt att hitta rätt, än att prova sig fram.

nr7/2009 fighter magazine

Sådär ja. Kombinera detta inlägg med inlägget som heter Tips för nybörjare så har du inte en ursäkt för att inte börja träna och när du börjat kommer du också klara av träningen galant. Skriv in din mail i fältet till höger för att få nyhetsmail från klubben.

Imon är det måndag vilket innebär träning. Är det nu så att du känner en oerhörd träningsabstinens kan du stilla den genom att lyssna på mig och Monica i radio sjuhärad imon kl 10:00. http://www.sr.se/sjuharad/

Andréas Sjöblom – chefsinstruktör