Borås Kung-Fu – Qi-Gong – Sanshou klubb

Den här sidan har 150 unika besökare om dagen. Det är ett betydligt högre antal än unika tränande per pass. Några av dessa läsare antar jag helt sonika vara före detta Kung Fu-utövare. Antagligen och förhoppningsvis är jag inte ute och cyklar med luvtröjan bakåfram här.

Så till er som har tränat Kung Fu eller annan kamsport och nu istället sitter framför ”Svenska Hollywood-fruar” och känner hur era härdade muskler svampar till sig, tillägnar jag följande lilla skrift. Den här krönikan är tidigare publicerad i den numera nedlagda tidningen Borås NU.

”Det var inte ens snack om tummen ur, snarare armen ur tarmen. Det var fyra år sedan jag tränade en kampsport sist. Sedan dess har jag gnällt över att jag inte haft tid att träna och gnällt över att jag blir rastlös. Därför har jag låtit bristen på kontrollerat våld gå ut över min närhet. Mer än en polare har hamnat i ofrivillig brottning under mitt köksbord eller bevittnat hur en helt vanlig galge blivit ett illa manövrerat ninjavapen i mina händer. Så för två veckor sedan släpade jag mig till nybörjarstart i Kung Fu, för både min egen och mina käras skull.

Rastlösheten har nu försvunnit tillsammans med myterna om grundkondition och att teknikerna sitter i benmärgen. För någon gång under de här fyra åren har jag förlorat självuppfattningen. Jag trodde på allvar att trots mitt smygrökande och slarvtränande skulle jag vara i samma form som sist jag tränade kampsport. Det var jag alltså inte, för ont fick jag och lungorna flåsade jag ur mig.

Det är inte det enda exemplet på intressen som fått ligga på is, eller snarare insprängda i glaciärer som planlöst guppat iväg genom Barents hav. Jag har ju spelat trumpet under hela skoltiden så även om det var åtta år sedan jag spelade något på riktigt så sitter ju musiken i ryggraden, trodde jag. Jag lyfte upp en trumpet för någon vecka sedan och ur klockstycket rann det nått slags musikalisk diarré som med bara med en överdos fantasi och en rejäl absintfylla kunde låta som ”Oh when the saints”.

Minnet av våra gamla kunskaper känns ofta stabilare än vad de är när man väl dammar av sina handskar, racket, fiol eller vad man nu har låtit samla damm. Trots att det är rätt mycket rost som ska putsas av ringen innan tummen ska ut så är det värt det när du är tillbaka i sadeln (eller vad du nu är tillbaka i) igen.

Har du också en gammal hobby som fått stå tillbaka ett tag? Sätt igång med det, kanske märker du att det inte är samma sak längre men då har du i alla fall gett det en chans. För om du inte släppt tanken på att börja igen har du väl egentligen inte slutat. Så fram med löparskor, virknålar och nyckelharpor, det kommer att vara motigt till en början men värt varje sekund. Det är okej att ge upp en stund men det är inte acceptabelt att inte ge sig på det igen om viljan finns där.

I dag har jag fått vänsterbenet sparkat genom en hel gympasal av en kille som äter sådana som mig till förrätt. Trots det ska jag dit på måndag igen för nästa gång ska jag stå kvar! Hook Kung Fu!” (Matiss Silins, Borås NU 2007-11-02)

Om du känner dig träffad så hoppas jag att du byter ut dina urtvättade dagisbrallor mot Kung Fu-dräkten på studs.

Behgöver du en extra knuff så läs Gao Lin Sjöbloms argumentkrossande inlägg här.